Arvikabloggar

Känns tungt…

Ibland händer det tyvärr saker i livet som man inte kan påverka. Som när någon som står en nära insjuknar i en sjukdom som obarmhärtigt bara kan leda en väg. Då känns det ganska hopplöst. När jag gick runt huset uppe i Gunnarskog så slog det mig att farsan förmodligen aldrig mer kommer återvända tillbaka dit. Ingen som tar emot när man hälsar på och frågar en massa saker om skogen, träning eller annat. Plötsligt kom så många minnen farandes i en rasande fart. Kändes som hela livet gick i repris och jag mindes saker som jag hade förträngt. Allt spelades upp i min hjärna igen, kändes tungt men kanske är det nödvändigt. Ibland måste man se bakåt för att komma framåt. Den cancer som farsan drabbats av i bukspottkörteln har en mycket hög dödlighet om man läser om den. Men rättare sagt är att alla dör av den förr eller senare. Det lömska med denna cancertyp är att den sällan upptäcks förrän den är stor nog att trycka på organ som ligger intill och då är det egentligen redan kört. För mig är pappa inte den man som just nu ligger på sjukhuset och behöver hjälp för att komma ur sängen. För mig och för alla som känner honom är han den urstarke med outslitliga krafter. Den hjälpsamme som först jobbade, sen sprang 25 km rakt ut i skogen för att därefter åka och hjälpa någon annan med snickrande, reparera tak, plantsättning, gräsklippning eller med egentligen med vad som helst. Ingenting var någonsin ett problem. Alltid positiv inställning till allt. Tills nu – när att sitta upp på sängkanten är ungefär lika ansträngande som att springa en hel 3-dagars fjällorientering. Då kan man förstå att man inte har riktigt samma positiva inställning längre men det tog länge innan den inställningen blev sämre, förmodligen längre än hos alla andra jag själv stött ihop med. Innan snön kom i vinter tog vi skogspromenader med ryggsäck i tung terräng som inte så många klarar, nu 4,5 mån senare är krafterna försvunna. Långt bort. Hemskt att se. Det måste vara bland det värsta man kan råka ut för. Kroppen tynar fullständigt bort. Starka muskler som nu försvunnit. Jag skulle göra vad som helst för att rädda honom. Skulle ställa mig i vägen och slåss mot vilket monster som helst, men jag kan inte komma åt det här monstret och det plågar mig. Det plågar mig fruktansvärt att inte kunna göra något. Men på något sätt tror jag ändå att farsan är beredd att möta sin skapare då han ej räds själva döden men jag vet att han räds den hjälplöshet som han just nu befinner sig i. Det är inte hans liv. Hans liv är precis tvärtom, i det livet är det han som hjälper alla andra. Som vanligt. Återstår att se om hans skapare är redo att möta honom. Blir jobbigt för den däruppe... Jag är riktigt knäckt just nu. Var så otroligt ledsen när mamma tog farväl men det här är och kommer att bli mycket värre är jag rädd för. Känns som jag inte kommit över mammas död ännu. Cancern tog henne. Och denna hemska sjukdom gör att farsan försvinner. Pappa som har så stor del i att jag själv är den jag är idag...